En skrattande Petteri Orpo fäktar omkring med en eldkastare. Kortvideon överrumplar mig och fångar min uppmärksamhet.
När videon tar slut börjar genast nästa, nu dansar tre AI-generade björnar Macarena. Kontexten kollapsar, jag sitter fastnaglad och stirrar håglöst på den aldrig sinande strömmen av intryck.
Inte förrän någon yttre händelse tvingar mig att lägga ifrån mig telefonen märker jag hur kraftlös min kropp har blivit, samtidigt som pulsen är onaturligt hög. Jag känner känslan ångest.
Snart övergår ångesten i självförebråelse: Varför tillät jag vampyren suga mig tom på livskraft igen.
En bok kan aldrig mäta sig med kortvideor, tänker jag uppgivet. Mätt i tittarsiffror är kortvideon förmodligen den bästa konstformen, näst efter pop up-bannern.
Men än sen då? Min blick söker sig mot bokhyllan som täcker vardagsrumsväggen, vandrar från bokrygg till bokrygg, fastnar på namnet Milan Kundera.
Jag vill minnas att Kundera sagt, att romanens uppgift är att uttrycka sådant som inte går att uttryckas i någon annan konstform. Vad om romankonstens särart gentemot de andra konsterna inte handlar om ”innehåll”, utan om temporalitet?
Redan att stå intill en bokhyllan lugnar mig, som en promenad i skogen.
Jämfört med de flesta andra innehållsformer är litteraturen långsam: att skriva är långsamt, att läsa är långsamt. Boken skapar sin egen långsamma tidslighet, som kräver att mottagaren ändrar sitt tempo för att komma in i verkets värld.
Jag tänker till exempel på Jon Fosses prisbelönta romansvit Septologin. För mig föreföll det viktigare hur läsningen kändes i kroppen än vad texten ”handlade om”. Redan efter några sidor hade jag flyttat in i Fosses värld, en värld väldigt mycket långsammare än min egen.
Redan att stå intill en bokhyllan lugnar mig, som en promenad i skogen.
Ett dunkelt minne av ett citat dyker upp i mitt huvud och efter ett kort letande hittar jag boken i hyllan: ”Att få läsa hela livet skulle ha uppfyllt alla mina önskningar”, skriver Michel Houellebecq i sin debutbok Konkurrens till döds (övers. Kennet Klemets). ”Världens beskaffenhet är grym och orättfärdig, den tycks omöjlig att förändra. Jag tror verkligen att det skulle ha passat mig bättre att få läsa livet ut.”
Själv har jag inget emot allehanda världsliga nöjen, men jag uppskattar författarens kompromisslösa elitism och elitistiska kompromisslöshet.
All god litteratur, liksom all god konst, är nämligen av naturen elitistisk. Med andra ord: den bygger vidare på sin egen historia och strävar efter att överträffa sig själv.
Vi, för vilka popularitet uttryckt i siffror eller omedelbar njutning inte räcker, behöver en värdeskala för vad som är bra och vad som är dåligt (bör dock sägas, att ett bra verk kan skapa sin egen måttskala!).
Det sägs att ”för att bli författare måste man leva ett författarliv”. Om man skalar bort all romantik från påståendet betyder det i praktiken att en författare måste ha tillräckligt med tid att koncentrera sig på att skriva och läsa – och att vara sysslolös! Och det om något är ett saligt privilegium få förunnat.
I och med de senaste årens försämringar (vansinniga kulturnedskärningar, nedskärningar i utkomststödet, rekordhög arbetslöshet, ett överbelastat stipendiesystem, streamingstjänsternas usla ersättningar, höjning av bokmomsen, och så vidare) klarar allt färre yrkesförfattare av att livnära sig enbart genom att skriva.
Det finns mycket man kan anklaga Petteri Orpos regering för, men dådlös är den inte. Som jag ser det har man forcerat beslut för brinnkära livet och på vippen till hjärtinfarkt (Får man ens kalla sig företagare nuförtiden om man inte har haft åtminstone en stressrelaterad hjärtinfarkt eller hjärnblödning?) – och ofta utan att bry sig om experters råd och kalkyler.
Snart finns väl inget kvar av välfärdsstaten än några rykande ruiner.
Ingen minns en video som kom ut för en vecka sedan.
För vad är orpologin om inte en temporalitet som vill kväva livets skönheten och förundran och förgöra varje sista lilla förutsättning för sysslolöshet. För, precis som Walter Benjamin formulerade det redan på 1920-talet, kapitalismen är en dödskult, och till dess väsen hör att utöka lidandet till världens ände.
Man undrar varför det i dessa tider av ekonomisk recession och massarbetslöshet är så, att mänskor uppmanas att gå ut i skogen och samla kvistar hellre än att t.ex. skaffa sig en utbildning.
Tommi Melender skriver i en text om Michel Houellebecq att ”Efter hippierna och kapitalisterna är vi snarare konsumenter som maximerar vårt eget välbehag än medborgare förankrade i vårt kulturarv”, och fortsätter med ett citat: ”den västerländska världen lämpar sig inte för mänskligt liv, utan enbart för att tjäna pengar.”
Som västerländs penningberoende människa är jag tacksam för varje dag som jag i lugn och ro får läsa och skriva. Tid ägnad åt en pappersbok är självvård och motstånd mot den orpologiska tidsuppfattningen. Det är med litteraturen som det är med skogen, långsamhet och varaktighet hänger samman.
Ingen minns en video som kom ut för en vecka sedan.
Däremot tror jag att ännu långt efter att oljan tagit slut på jorden och den sista eldkastaren har slocknat, finns litteraturen kvar.
Johannes Ekholm