Längtan efter barn, medföräldraskap, att få barn som manligt par. Kaj Korkea-ahos självbiografiska berättelse Hur man möter en mamma har glatt läsarna och väckt mycket intresse i år. I boken beskriver författaren hur han och hans man letade efter en mamma till sitt barn, hittade en lämplig kvinna och fick en son med henne.
– Romanen är en rapport från min och min mans väg att få barn. Den är baserad på mina dagböcker från den tiden, men jag har aldrig själv tyckt om att läsa andras dagböcker. Därför ville jag skriva om mina dagboksanteckningar till skönlitteratur, beskriver Korkea-aho.
Medföräldraskap är ett av de få sätten för ett manligt par att få barn i Finland. Att skaffa barn genom medföräldraskap var någonting som Korkea-aho själv inte hade läst om tidigare. Genom att skriva ärligt om sin egen process ville han ge stöd, idéer och inspiration till de människor som befinner sig i samma situation.
Korkea-ahos bok har lästs brett och recenserats i tidningar både i Finland och i Sverige. Barnfående som ämne engagerar många: författaren får meddelanden varje dag på Instagram från föräldrar som önskar att de skulle ha fört sådana diskussioner som Korkea-aho och hans man förde med mamman till sitt barn.
Finns det ingen biologisk utmaning reflekterar man kanske inte lika mycket över vad det betyder att få barn, undrar Korkea-aho. Därmed kan boken också vara en inspiration till sådana diskussioner för vem som helst som funderar på barn.
– Att skaffa barn är en av livets stora vändpunkter som på något sätt berör nästan allting vad det innebär att vara människa. Det väcker stora frågor och känslor. Folk skriver till mig att de känner igen mycket av känslorna som jag beskriver kring att längta efter barn, berättar författaren.
Fönster ut till andra världar
Korkea-aho har tidigare blivit känd för sina rörande, mörktalande och humoristiska romaner om bland annat att växa upp i en religiös och homofobisk omgivning. Hur man möter en mamma är författarens första självbiografiska verk, men det finns mycket sant i hans fiktiva böcker också. Många ämnen tangerar Korkea-ahos liv på något sätt.
– I mina böcker finns det samma miljöer som jag själv har växt upp i och som jag har bott i. Jag har skrivit om liknande upplevelser av att tillhöra en minoritet både språkligt och sexualitetsmässigt. Allt detta har jag gjort via fiktionen, säger Korkea-aho.
Det är inte längre självklart att man är beläst och ger litteraturen plats i sitt liv.
Som barn bodde Korkea-aho i en liten österbottnisk by och fascinerades av skönlitteratur. Hemma fanns det inte böcker, men han läste mycket på det lokala biblioteket. Böckerna var fönster ut till många andra världar: på biblioteket hittade han historier som handlade om helt andra sorts människor och gjorde honom alltmer nyfiken på världen – att uppleva själv det som han läste om och som han lärde sig.
– För en som jag också som upptäckte att jag var på olika sätt annorlunda och hörde till olika minoriteter var det väldigt viktigt att läsa om andras erfarenheter av sådana upplevelser. Böcker var någonting som lärde mig att jag inte var ensam och att världen var mycket större än vad jag såg i min omgivning, berättar Korkea-aho.
På ett samhälleligt plan tror författaren att litteraturen har makt att förändra världen. Samtidigt tänker han att vi idag inte tar litteraturen på ett sådant allvar längre att dess effekt långsiktigt realiseras: litteraturens naturliga plats i samhällsdiskussionen har i någon mån försvunnit.
– Det är inte längre självklart att man är beläst och ger litteraturen plats i sitt liv. Så var det rätt så länge speciellt bland dem som bestämde och hade makt i samhället. Det är så mycket idag som kämpar om vår uppmärksamhet och så mycket vi måste göra, säger Korkea-aho.
Författaren vill inte bara sitta och skriva
Vid sidan av läsandet började Korkea-aho också skriva tidigt i livet. Han försökte få manuskript publicerade för första gången redan som tonåring och gav inte upp med skrivandet. Vid 25 års ålder gick hans livslånga dröm i uppfyllelse: debuten Se till mig som liten är antogs av ett förlag 2009. Nu har han varit aktiv författare i 15 år.
Skrivandet är det bästa men oron med arbetet har blivit värre med åren, säger Korkea-aho. Romaner är enorma arbetsprojekt som tar många år – under den tiden hinner man tvivla på sina idéer, tappa intresset och tröttna på sig själv. Det finns blockeringar i vägen, men när författaren lyckas ta sig förbi dem så mår han bra. Trots utmaningarna vill Korkea-aho skriva just romaner.
– Det är romaner som jag själv tycker om att läsa. Dessutom tenderar mina idéer vara ganska stora och kräva mycket utrymme. En idé kan vara en riktigt stor upplevelse: den känslan kan vara så kraftig att jag bär den med mig och försöker få texten att bli lika bra som idén var, Korkea-aho säger.
Korkea-aho är en av de få yngre finlandssvenska män som skriver i Finland. Enligt honom innehåller den finlandssvenska litteraturen allt som en stor litteratur innehåller men i mindre skala. Han tycker att den finlandssvenska litteraturen håller anmärkningsvärt hög klass för att vara skriven av en så liten befolkningsgrupp. Den är variationsrik och stark både på det lyriska planet och på prosaplanet.
– Vi alla som skriver litteratur – inte bara finlandssvenskar – borde vara oroliga för den här utvecklingen med allt färre som läser och allt fler förlag som prioriterar böcker som passar som ljudböcker. Den här förändringen kommer att drabba små litteraturer starkast och där är vi hotade. Men än så länge hänger vi kvar, Korkea-aho säger.
Det kan vara svårt att tjäna sitt levebröd som finlandssvensk författare för att publiken är så liten i Finland. Nuförtiden kan Korkea-aho ägna största delen av sin arbetstid åt skrivandet men han måste och vill göra andra saker också: uppträda, skriva krönikor, göra en podcast för Yle och sitta i olika förtroendedrag, bland annat i Litteraturkommissionen.
– Nu har jag ett statligt stipendium men jag ska inte kunna leva bara på stipendier. Bara mina bostadsutgifter är större än stipendiet. Sen mår jag själv bra som författare av att göra annat än att bara sitta med min text. Jag tar också intryck av det jag upplever och det jag är med om, Korkea-aho konstaterar.
Text: Venla Valtanen
